Idrott är en av Sveriges största samhällsinstitutioner. Den engagerar miljontals människor och bidrar i hög grad till folkhälsa och social sammanhållning.
Men finansieringen måste utformas så att idrottens sociala potential tas tillvara även utanför traditionella tävlings- och medlemsstrukturer. Det skriver nätverket Folkrörelsen.
Läs hela artikeln – helt gratis
Ange din e-postadress för att fortsätta läsa. Du behöver bara göra det en gång.
Det här ingår
- 1–2 nyhetsbrev i veckan
- Inbjudan till branschevenemang
- Redaktionella djupdykningar
Som Riksidrottsförbundet och 72 förbundsordföranden nyligen lyfte i debatten är idrotten en grundläggande del av det svenska samhället. Vi delar den utgångspunkten. Fler resurser behöver satsas på idrotten i stort, men vi menar att finansieringen måste utformas så att idrottens sociala potential tas tillvara även utanför traditionella tävlings- och medlemsstrukturer.
Idag saknas tydliga policyer och långsiktig finansiering för idrottens medvetna användning för sociala resultat i Sverige.
Den svenska idrottsmodellen är mycket stark när det gäller skala och deltagande. Men den har aldrig varit avsedd att fungera som ett verktyg för sociala resultat kopplade till segregation, utanförskap, eller kriminalitet. Och den ska heller inte behöva göra det på egen hand.
Detta är inte ett misslyckande hos föreningar, förbund eller de ideella krafter som bär svensk idrott. Den traditionella idrottsrörelsen är, med rätta, organiserad kring medlemskap, tävling och ideellt engagemang, inte kring riktade samhällsinsatser.
En växande sektor utanför systemet
Parallellt har det vuxit fram ett stort antal organisationer som använder idrott och fysisk aktivitet medvetet för att uppnå sociala resultat. Här är idrott ett medel snarare än ett mål, med verksamhet utformad kring inkludering, välmående och vägar till arbete, ofta där behoven är som störst.
Inom Folkrörelsen har vi identifierat över 100 organisationer och initiativ som verkar i skärningspunkten mellan idrott och samhällsnytta. De når dagligen de målgrupper som politiken pekar ut som prioriterade, men utan tillgång till de resurser som avsatts för just detta arbete.
Detta handlar inte om att omfördela medel från den traditionella idrottsrörelsen. Frågan handlar om styrning. När regeringen investerar i idrott för att uppnå sociala resultat, men kanaliserar medlen genom strukturer som inte är utformade för riktade samhällsinsatser, riskerar man att missa politikens egna ambitioner. Resultatet är att Sverige saknar en sammanhållen strategi som möjliggör ett långsiktigt arbete i linje med dessa mål.
Frågan handlar inte om att ställa befintliga strukturer mot nya, utan om att skapa styrning och finansiering som möjliggör sociala resultat, genom reform där det är möjligt och kompletterande lösningar där det behövs.
Vägen framåt är inte enkel. Men det är ett samtal som Sverige inte längre kan undvika.
Om vi vill att idrotten fortsättningsvis ska spela den roll i samhället som vi så ofta tillskriver den, måste våra politiska ramverk hålla jämna steg med verkligheten, inte enbart bevara historiska definitioner och strukturer.
Signerat
David Given-Sjölander, Generalsekreterare, Folkrörelsen,
Janna Hellerup, Generalsekreterare Friskis & Svettis,
Carolina Klüft, Verksamhetschef Generation Pep,
Alexandra Krook, Generalsekreterare och medgrundare Sparks Generation,
Emma O Jangö, Verksamhetschef Hej främling,
Henok Alem, Grundare Fight For Zero,
Malin Hägg, Verksamhetschef Bara vanlig,
Anna Lindh, Grundare Right By Me,
Anna Holm, verksamhetschef Bollklubben Tillsammans,
Thomas Kanestad, Generalsekreterare En Frisk Generation.
